Under en inbollning en gång mot en ung, spänstig och atletisk junior fick jag ett “Heureka-moment“. Du vet när allt faller på plats. Man ser systemet framför sig. Vad man ska göra.

Jag hade under inbollningen försökt sätta mig i respekt. Slagit crossforehand med full kraft. Suttit volleyn kategoriskt och smashat duktigt. Men det slog mig: Varenda slag som jag var nöjd med. Varenda en av dem slog junioren tillbaka med enkelhet.

Vanligtvis så blir man lite stressad av sånt. Men idag tänkte jag till. Jag föreställde mig istället junioren som en racerbil. En sån som man ska varva ur. Köra snabbt med. En sån där bil som inte gillar att puttra på i stadstrafik.

Så min nya strategi blev istället att till varje pris inte låta honom briljera. Att dra ned tempo. Att lägga bollarna så han inte fick löpa, ta ut stegen och glida på sulorna på inomhusgolvet.

Det blev bollar in mot mitten. Inte löst. Utan resolut. Med bra längd. Och bara vänta på vad han skulle göra för att bryta mönstret. Och när han valde attack skulle jag kontra in bollarna.

Om jag vann? Nej, men 4-6, 4-6 mot det här motståndet var inget att skämmas över. Jag hade i stort sett varit ok med att bli nollad om jag ser till första halvan av inbollningen.

Nästa gång kanske det går vägen. Vem vet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *